Ibland blir det så på Öppna Förskolan att några mammor sitter i en grupp på golvet med sina barn mitt uppe i sitt allmänna barnbabbel (jo, ibland pratar vi om annat också) och så glider vi in i diskussioner om våra förlossningar, missfall, utomkvedshavandeskap, skador, komplikationer och dylikt.

En sådan dag var det idag och allt möjligt var på tapeten men främst just komplikationer och barnmorskor, sköterskor och liknande som har ett underligt sätt att behandla sina patienter.
Med allt inom barnaalstrandet, förlossning och annat relaterande den kvinnliga kroppens mittparti som jag varit med om så kände jag ibland som att "nu måste ju folk tro at jag fabulerar en massa".

Det var dock, känslomässigt, en helt ok babbelstund som ägde rum. Trodde jag....

Jag skulle till, appropå någon annans upplevelse av "konstigt bemötande", att berätta om den barska sköterskan på Huddinges "uppvak" som jag råkade ut för efter det urakuta kejsarsnitt sonen föddes genom.

Jag vaknade en aning förvirrad då allt gått väldigt fort pga navelsträngens brådska att komma ut vid vattenavgången och kände en aning ångest över hur min son mådde.
Detta resulterade i att jag förvirrat ropade min sons namn upprepade gånger.
Denna äldre "dam" kliver då fram till min säng och fräser till mig att "du får faktiskt sluta skrika, det ligger andra här också!"
(Nu när jag skriver detta fick jag en ny minnesflashback...med fler minnen....)
Jag blev först alldeles stum men frågade sedan hur min son mådde och berättade av någon anledning för henne att jag inte sett honom än.
Då fräser hon återigen "ja, det här är uppvaket så här får man inte ha några bebisar" och så går hon.

Ingen information till en förvirrad, ångestladdad, nybliven mamma som faktiskt gått igenom ett urakut kejsarsnitt så att barnet inte skulle få några skador eller födas dödfödd (been there, done that...)!

Somnade om en stund och när en annan sjukvårdspersonal kommer fram till sängen för att höra hur jag mår så struntar jag liksom i vad personen säger och frågar bara efter min son.
"Är det ingen som berättat att din son mår alldeles utmärkt och är hos sin pappa?!?"

Nä, den informationen var tydligen onödig för den barske sköterskan som bara ville ha tyst på sin arbetsplats!

Men idag på Öppna Förskolan så hann jag inte så långt i mitt berättande. Nästan omedelbart när jag började berätta kände jag halsen snöras ihop och tårarna började välla fram som om en hink sorg hällts över min själ och jag sjönk bara ihop, upprepade förlåt några gånger och försökte förtvivlat sansa mig.

Det gick nog ganska fort att lugna sig då de andra 3 mammorna i den lilla gruppen var så förstående och gulliga och så många tårar tror jag inte hann falla men en aning ilska blossade i mitt hjärta.
Den där sköterskans beteende hade orsakat ett sår med sitt sätt, trots att jag inte alls trott att det sårat så, som nu efter över 6 månader orsakar en sådan plötslig och totalt oväntat spricka i känslocentrat.

Vi pratade om något annat en liten stund och sedan valde jag själv att ändå berätta, lite lugnare och med känslorna i kontroll.
Hela eftermiddagen sen var jag ändå i en sorts känslomässig dimma och jag återupplevde händelsen och känslorna flera gånger.