Och när jag skriver rubriken blir jag stärkt i min egentliga åsikt att "nej, vi ska nog inte ha katt förrän barnen åtminstonde börjat skolan".
Hårigt var ordet...

Det är snart 3 år sedan vi var tvungna att "ta bort" min älskade Azri (Azraella) då hon började bli gammal och hennes rastillhörighet började göra sig gällande så att säga. Hon var av rasen Manx och därmed svanslös av födsel. Denna genetiska felaktighet som i sig "gör rasen" kan även orsaka ryggradsproblem och vi började märka av att hon blev svagare i bakbenen och bland annat inte kunde hoppa som hon brukat.
(Brakade titt som tätt in i sidan på tjock-tv:n vi hade, som hon älskade att ligga ovanpå, när hon försökte hoppa upp.)

Men på senare tid har en längtan börjat göra sig gällande. Trots att en katts håriga avlagringar är det sista vi behöver på våra golv.
Det räcker så (o)bra med alla leksaker som barnen strör i sin väg.

Kurret, myset... Det lugnande i att sitta och klappa över en katts päls. (När jag nu skulle ha den tiden...?!)

Nej, det får nog som sagt vänta tills barnen går i skolan.
Då blir man lite mer hindrad från plötliga galna äventyr och resor som man nu KAN få för sig att ta sig för men inte tar sig för så ofta i alla fall.
Det är lite hindrande att behöva ordna kattvakt så att säga.

Men ändå....3 år...så länge har jag inte varit utan katt sedan innan min mamma hämtade mig på dagis och hade två små överraskningar på sitt överkast.