Och så jag då
söndag 2 januari 2011
Jobbiga flashbacks av ett blogginlägg
07:47
Läste inne hos Bambi där hon svarade på en kommentar angående att sätta i halsen och fick jobbiga flashbacks från när dottern var liten.
Hon hade en period när hon satte i halsen i princip varje dag!
Och det var inte saker hon råkat få i sig utan den vanliga maten hon åt.
Ett par gånger i veckan var man tvungen att vända henne upp och ner och dunka i ryggen för att hon skulle få upp det som fastnat.
Det där försvann sen men det hemskaste tillfället hände i våras.
Vi satt på McDonald´s och dottern satt och smaskade på sina vanliga minimorötter. Då hade hon för vana att knapra i sig en hel morot, tugga på den ett tag och sedan ville hon spotta ut "resterna". Det var en del som hon gjorde så med.
Vi sitter och äter i godan ro och plötsligt upptäcker vi att dottern viftar och beter sig "konstigt".
Vi inser snabbt vad som hänt och sliter upp henne ur stolen, vänder henne upp och ner och dunkar i ryggen.
Andas, Andas gormar vi båda som om det skulle hjälpa.
Dottern hostar till och kräks upp morotskletet och vi sätter oss darrande ner igen.
Upptäcker att flera personer har rest på sig och nu sätter sig igen.
En farbror kommer förbi och säger något uppmuntrande.
En av personalen på restaurangen kommer förbi med en ballong till dottern.
Och dottern vill bara ha en till morot och har redan glömt allt...typ.
Hon hade en period när hon satte i halsen i princip varje dag!
Och det var inte saker hon råkat få i sig utan den vanliga maten hon åt.
Ett par gånger i veckan var man tvungen att vända henne upp och ner och dunka i ryggen för att hon skulle få upp det som fastnat.
Det där försvann sen men det hemskaste tillfället hände i våras.
Vi satt på McDonald´s och dottern satt och smaskade på sina vanliga minimorötter. Då hade hon för vana att knapra i sig en hel morot, tugga på den ett tag och sedan ville hon spotta ut "resterna". Det var en del som hon gjorde så med.
Vi sitter och äter i godan ro och plötsligt upptäcker vi att dottern viftar och beter sig "konstigt".
Vi inser snabbt vad som hänt och sliter upp henne ur stolen, vänder henne upp och ner och dunkar i ryggen.
Andas, Andas gormar vi båda som om det skulle hjälpa.
Dottern hostar till och kräks upp morotskletet och vi sätter oss darrande ner igen.
Upptäcker att flera personer har rest på sig och nu sätter sig igen.
En farbror kommer förbi och säger något uppmuntrande.
En av personalen på restaurangen kommer förbi med en ballong till dottern.
Och dottern vill bara ha en till morot och har redan glömt allt...typ.
Etiketter:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du vet att du bara måste...
3 kommentarer:
ÅH vad läbbigt! Vår dotter har ändå varit väldigt duktig och sällan satt i halsen (och aldrig allvarligt)
Min gubbe har också lärt sig genom sin utbildning att en av de största kvävningsriskerna med barn är clementinklyftor (om de är hela) Så såna delar vi alltid.
När jag var för att hämta henne på dagis för ett tag sen satt barnen och åt mellis : clementiner bland annat.
Jag slår mig ner för att vänta på att dottern ätit klart. Då sätter ett av barnen i halsen. Totalt. En av fröknarna hjälper honom att få upp den. Det kändes mer dramatiskt (för mig) än vad det var. Barnet i fråga fortsatte nöjt att äta clementiner.
Själv kände jag mig gråtfärdig. Eftersom vår dotter aldrig gjort liknande var det min "premiär". Läskigt! Fröken sa det:
"Du ser ju helt chockad ut, sånt här händer hela tiden"
Vilken hemsk upplevelse!! Vår doter var aldrig så, hon kunde äta allt utan att sätta i halsen, tack och lov...annars vet jag inte...Jag är glad att det gick bra för er!
Usch vad hemskt. När wille bara var 1 månad och han hade lärt sig suga bra så tänkte vi prova ge honom flaska så jag skulle få lite paus. Vi måste läst fel på ersättningen för det blev som klister i Willes lilla hals. Han tjippade efter andan och det blev bara värre och värre. Han spydde och spydde och det gjorde saken ÄNNU värre. Jag vände han och masserade ryggen med han liggandes mot knät för att han skulle få upp allt, men han fick mer och mer panik och blev blå i ansiktet. Tillslut hörde jag hur han tog ett stort andetag och jag kunde slappna av. Det var det värsta jag varit med om hittills! Det var fortfarande tjockt i halsen på honom men han kunde slappna av tillräckligt för att amma och svälja det sista.
Undra vad som gjorde att det satte sig som klister. Det har aldrig hänt igen.