I natt steg sonens feber till höga höjder igen. Vid 39,9 (han var så het så jag inte ville ha hans huvud på min nakna hud faktiskt, det var obehagligt) så vaknade han och började babbla.
Lade honom på rygg mellan mina ben i sängen och smekte honom långsamt på hans varma nakna hud för att lindra eventuell febervärk.

Det var ganska jobbigt att sitta där och bara vänta på att han skulle lugna sig.
Han sög i sig kallt vatten som om han varit ute på ökenpromenad i en vecka stackaren.
Och babblade, gnällde och ibland lät det som om han skrattade också, han låg och log med hela ansiktet flera gånger.
Hela tiden med slutna ögon. De var visserligen alldeles ihopgeggade för han blev vansinnigt arg när jag försökte tvätta rent dem vid blöjbytet (och "supp-i-rumpan"-införandet).

Dottern kom in till oss och lade sig bredvid i sängen ett tag tidigare och vaknade nu, satte sig upp och frågade mig: "Mamma, varför sjunger lillebror?"
Sen lade hon en hand på honom och bad honom låta henne sova. Hon har börjat använda det uttrycket på nätterna och mornarna, undrar vart hon fått det ifrån :-)
Han tystnade ett litet tag och hon lade sig och somnade om direkt.

Ungefär 2 timmar höll han på så och somnade sedan varvid jag försiktigt försiktigt fick lyfta över honom till hans svala säng igen.



Snart är han frisk, snart är han frisk, snart är han frisk....
Önskemantrat för närvarande.

Gäsp