Och så jag då
måndag 13 december 2010
Idag kom min reaktion
10:03
Har varit märkligt oberörd av det som hänt, inte heller familjen har pratat så direkt om terrordådet.
Det har varit som om det inte berörde mig, jag reagerade hårdare och mer direkt vid tidigare dåd i London och New York.
Kanske för att det då var dåd som "lyckades", som skadade och dödade så otroligt många människor.
Men idag kom reaktionen på morgonen när jag efter att ha lämnat dottern på dagis kom hem till TV:n som stod på och Nyhetsmorgon intervjuade ögonvittnen från bilbomben.
När de berättade att en man i närheten av dem omedelbart och hjältemodigt sprang fram till den exploderade bilen för att leta efter eventuella skadade.
Då tänkte jag: "Det är så man är hjälte, det är så man påverkar världen till det bättre."
Den mannen gjorde detta som medmänniska och inte som muslim, kristen, bahaier, buddist osv.
Och så kom tårarna.
Det hade kunnat vara någon JAG kände som drabbats av detta.
Beroende på vart det egentligen var meningen att han skulle spränga sig alternativt placera ut sina bomber så kunde 1000-tals människor ha skadats och dött.
Vilken oerhörd skymf mot muslimer i Sverige och världen! Att utföra något sådant här i en religions namn i jakt på martyrskap och paradis är att förorätta alla de människor som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att göra eller hylla något sådant oberoende av vilken religion de tillhör.
Många känner idag ett behov/tvång att be om ursäkt å sin religions vägnar.
Behövs det verkligen?! Den typiske terroristen är inte muslim!
Det som hände i Knutby skedde i kristen religions namn men var det någon som krävde att alla kristna skulle be om ursäkt?
Av nära 300 planerade (och stoppade) terrordåd som begicks i Europa under 2009, var det bara ett enda som kan kopplas till den islamska religionen – ett bombdåd i Italien.
Tänk baskiska ETA istället för religion när du tänker på terrordåd!
När skall galenskap sluta handla om religion och befläcka oskyldiga människors tro på något högre.
Varför är det så lätt att hjärntvätta folk i religionens namn?
Varför finns det inslag av skuldbeläggelse i religioner, som sedan kan användas på detta sätt?
Jag känner flertalet människor som är direkt hatiska mot islam och som känner ett direkt obehag i möte med muslimer då de utsatts för denna galenskap och det förnedrande liv som de tvingats genomlida i islams namn.
Så många frågor och tankar snurrar i mitt huvud denna morgon, 2 dagar efter, när min hjärna och mitt hjärta äntligen har hunnit i kapp detta ofattbara.
Är så glad att ingen skadades fysiskt av detta, annat än den person som verkligen förtjänade det, den som med sin galenskap valde ett våldsdåd istället för medmänsklighet för att förändra världen....
Det har varit som om det inte berörde mig, jag reagerade hårdare och mer direkt vid tidigare dåd i London och New York.
Kanske för att det då var dåd som "lyckades", som skadade och dödade så otroligt många människor.
Men idag kom reaktionen på morgonen när jag efter att ha lämnat dottern på dagis kom hem till TV:n som stod på och Nyhetsmorgon intervjuade ögonvittnen från bilbomben.
När de berättade att en man i närheten av dem omedelbart och hjältemodigt sprang fram till den exploderade bilen för att leta efter eventuella skadade.
Då tänkte jag: "Det är så man är hjälte, det är så man påverkar världen till det bättre."
Den mannen gjorde detta som medmänniska och inte som muslim, kristen, bahaier, buddist osv.
Och så kom tårarna.
Det hade kunnat vara någon JAG kände som drabbats av detta.
Beroende på vart det egentligen var meningen att han skulle spränga sig alternativt placera ut sina bomber så kunde 1000-tals människor ha skadats och dött.
Vilken oerhörd skymf mot muslimer i Sverige och världen! Att utföra något sådant här i en religions namn i jakt på martyrskap och paradis är att förorätta alla de människor som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att göra eller hylla något sådant oberoende av vilken religion de tillhör.
Många känner idag ett behov/tvång att be om ursäkt å sin religions vägnar.
Behövs det verkligen?! Den typiske terroristen är inte muslim!
Det som hände i Knutby skedde i kristen religions namn men var det någon som krävde att alla kristna skulle be om ursäkt?
Av nära 300 planerade (och stoppade) terrordåd som begicks i Europa under 2009, var det bara ett enda som kan kopplas till den islamska religionen – ett bombdåd i Italien.
Tänk baskiska ETA istället för religion när du tänker på terrordåd!
När skall galenskap sluta handla om religion och befläcka oskyldiga människors tro på något högre.
Varför är det så lätt att hjärntvätta folk i religionens namn?
Varför finns det inslag av skuldbeläggelse i religioner, som sedan kan användas på detta sätt?
Jag känner flertalet människor som är direkt hatiska mot islam och som känner ett direkt obehag i möte med muslimer då de utsatts för denna galenskap och det förnedrande liv som de tvingats genomlida i islams namn.
Så många frågor och tankar snurrar i mitt huvud denna morgon, 2 dagar efter, när min hjärna och mitt hjärta äntligen har hunnit i kapp detta ofattbara.
Är så glad att ingen skadades fysiskt av detta, annat än den person som verkligen förtjänade det, den som med sin galenskap valde ett våldsdåd istället för medmänsklighet för att förändra världen....
Etiketter:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du vet att du bara måste...
3 kommentarer:
Blev också inspirerad att skriva om detta, nu när jag läste dina tankar. I lördags kväll blev jag så illamående av detta (när vi fick höra det, sent på kvällen) att jag nästan kände för att spy. På riktigt.
Arg, upprörd, trött, ledsen..... Att beskylla oskyldiga människor är alltid fel! Håller med dig. Tycker att det var läskigt att vi åkte tunnelbana där under bara någon timme innan.
Sååå väldigt bra skrivet! Speciellt det om Knutby!!!
Vad fint skrivet Tina! Blev lite tårögd så här på morgon kvisten. Jag känner att jag inte har reagerat speciellt på Stlms händelse heller, visst har jag och Tom pratat om det att det är hemskt, men inte så mkt mer.
Jag gråter fortfarande floder över 11 September som om det hände i går. Och jag känner ingen som omkom där. Jag vet varför, för att det var så mkt större kanske? Nu var det som hände tur i oturen-bara gärningsmannen omkom (tack och lov för det!). Det kunde ha varit så mkt värre.
Sv: Ja, sättet Tom och jag träffades på var verkligen speciell...kommer att vårda det ömt i mitt hjärta. Innan vi åkte till Marocko så var det bara lust och förälskelse, men när vi kom tillbaks så var det kärlek. :-)