Och så jag då
torsdag 2 december 2010
Dag 08 – Ett ögonblick som förändrade allt
20:00
Varning till känsliga och gravida, ni kanske inte ska läsa detta.
Vårt lilla hoppsan levde rövare i min mage, efterlängtad, älskad. Vecka 32 av 40, inte många veckor kvar!
En kväll går jag och lägger mig och känner den välbekanta hickorgien som pågår därinne. Hela magen hoppar av hans hickningar.
En bit in på nästa dag börjar jag fundera lite på varför han är så lugn. Har inte känt något...
Nästa dag, när blivande maken och jag går på promenad frågar jag honom lugnt: "Vad händer om barnet dör i magen? Måste man föda som vanligt då?"
Tror att det hade börjat gå upp för mig, det ofattbara...Något som man bara vet, en känsla man får när man kanske insett att det inte är någon ide att åka till någon akut eller ringa någon...
Vi diskuterade lite försiktigt men båda ansåg väl (försökte tro) att det man läst och hört om att barnet, när det blir större och det blir trångt i magen, rör sig mindre och har "vilodagar".
Livmoderns sammandragningar valde jag ibland att tolka som att barnet sträckte på sig eftersom sammandragningarna ibland var ensidiga och fick magen att peka åt olika håll.
Människans magiska förmåga att förtränga bet sig hårt fast i mig och helt otroligt nog åkte jag för att jobba på måndagen OCH tisdagen, för att sedan på onsdagens förmiddag bege mig till det sedan tidigare bokade besöket hos min barnmorska.
Efteråt berättade hon att hon hade sett på mig och förstått så fort hon fick syn på mig i väntrummet.
"Hur är det?" frågade hon som vanligt men med en ny oro i rösten.
"Jag tror det inte är så bra" svarar jag. "Kan vi börja med hjärtljuden idag?"
Vi går in på hennes rum och i tystnad lägger jag mig på britsen med uppdragen tröja och hon gör i ordning dopplern.
Sprutar klet på magen och sätter dopplern på magen, fortfarande under tystnad.
Ingenting....
(jag får fortsätta denna berättelse en annan dag för det finns inte kraft nog att göra det just nu)
Vårt lilla hoppsan levde rövare i min mage, efterlängtad, älskad. Vecka 32 av 40, inte många veckor kvar!
En kväll går jag och lägger mig och känner den välbekanta hickorgien som pågår därinne. Hela magen hoppar av hans hickningar.
En bit in på nästa dag börjar jag fundera lite på varför han är så lugn. Har inte känt något...
Nästa dag, när blivande maken och jag går på promenad frågar jag honom lugnt: "Vad händer om barnet dör i magen? Måste man föda som vanligt då?"
Tror att det hade börjat gå upp för mig, det ofattbara...Något som man bara vet, en känsla man får när man kanske insett att det inte är någon ide att åka till någon akut eller ringa någon...
Vi diskuterade lite försiktigt men båda ansåg väl (försökte tro) att det man läst och hört om att barnet, när det blir större och det blir trångt i magen, rör sig mindre och har "vilodagar".
Livmoderns sammandragningar valde jag ibland att tolka som att barnet sträckte på sig eftersom sammandragningarna ibland var ensidiga och fick magen att peka åt olika håll.
Människans magiska förmåga att förtränga bet sig hårt fast i mig och helt otroligt nog åkte jag för att jobba på måndagen OCH tisdagen, för att sedan på onsdagens förmiddag bege mig till det sedan tidigare bokade besöket hos min barnmorska.
Efteråt berättade hon att hon hade sett på mig och förstått så fort hon fick syn på mig i väntrummet.
"Hur är det?" frågade hon som vanligt men med en ny oro i rösten.
"Jag tror det inte är så bra" svarar jag. "Kan vi börja med hjärtljuden idag?"
Vi går in på hennes rum och i tystnad lägger jag mig på britsen med uppdragen tröja och hon gör i ordning dopplern.
Sprutar klet på magen och sätter dopplern på magen, fortfarande under tystnad.
Ingenting....
(jag får fortsätta denna berättelse en annan dag för det finns inte kraft nog att göra det just nu)
Etiketter:
30 dagar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du vet att du bara måste...
21 kommentarer:
Stark och fin du är!
Jag kommer fortfarande ihåg när du ringde... Så ofattbart, så hemskt, så sorgligt...
Så liten, så söt!
♥
nej så sorgligt...Vet inte vad jag ska skriva. Massor med kramar ♥
Var tvungen att ta en paus vid första meningen, och la mig i badet en timme för att hämta kraft för att läsa. Trots att jag hört det förr.
Varma tankar till dig. <3<3 Vänd smycket lite ikväll...
Åh vad tufft av dig att skriva om det - jag högaktar dig för det...
Min systers första barn dog i magen i vecka 38...
Kramar till dig
Åh vännen...(kunde inte hjälpa mig själv, du varnade mig att inte läsa, men här är jag nu ändå).
Stora kramar till dig!
Svar: jag förstår att det var tufft - oerhört tufft - jag har själv några hemska minnen som är svåra att skriva om, åtskilliga missfall, ivf - en för tidigt född son - och jag höll på att dö själv när jag fick andra sonen - men ibland är det nog bra att ha skrivit dem... även om tårarna rinner... de säger att de som varit med om tuffa saker är mer ödmjuka inför livet och de man verkligen har att vara tacksam för - och det kan nog stämma i mångt och mycket känner jag...
Ibland kan jag känna att många inte pratar om "det som är jobbigt" - och då finns det inte...
Bamsekramar
En tår för er lilla ängel. Min syster gick igenom detta förra året :(
Det måste vara tungt att bära en sån här sak! Jag har ett antal missfall bakom mig men det har vart relativt tidiga tack och lov!
Massa kramar till dig och din familj!
Hahaha, menart! Jag skyller på vinterkräkis att jag måste skylta runt med min hunger. Om andra blir lika hungriga är det inte bara jag som lider ;D
Måste vara något av det tyngsta och jobbigaste en människa kan gå igenom. Kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas. Blir så grymt imponerad av er som lyckas gå vidare. Man har ju inget val förstås, men i mina ögon är det ändå fruktansvärt starkt.
ush nu sitter jag här och gråter och tittar på min lilla fina som leker på golvet, tack för att du idag fick mig att tänka lite extra på att man ska hålla hårt i sina små och pussa på dom lite extra ibland....<3 massa kärlek!!!
Min tidigare kommentar verkar virrat bort sig någonstans på internet.
Ett känslosamt inlägg som lämnar kvar en klump i magen och en tår i ögonvrån. Finns inga ord som räcker till så jag sänder dig istället en liten tanke.
Många kramar Martina. Sitter här med tårar i ögonen och kramar HÅRT om min dotter som sitter bredvid mig.
Lilla Ängeln. <3
Men söta du :( precis börjat läsa din blogg.. vad stark du är.
Åh men du, så fint du skriver. Men så hemskt, jag sitter här med tårar i ögonen, vilken smärta ni fått genomlida. Kram fina
Oh så hemskt, så fruktansvärt. Det verkar dock inte vara helt ovanligt?
Tack för att du delade med dig
Stor stor stor kram.
Tråkigt :-(
Min bror Anders,var död när han föddes,född december 1980.
Han ligger begravd på St Botvid.
/Linus, som skrev kommentaren ovan
Finns inga ord. Men stor kram.
Mden vad oerhört orättvist, vad jobbigt. *kramar om*
Jag har en viss aning om hur jobbigt det kan vara, dock inte hur det var för er för varje sorg är unik. Jag har också en ängel fast min var mycket mindre än er.
Skrev du fortsättningen?