Senaste 2 dagarna har jag ställt klockan för första gången på mycket länge.
Lika förvirrande var det idag när den ringde, kunde inte riktigt förstå vad som lät. "Onej, vem ringer nu?! Hoppas det inte väcker barnen...." när jag sedan tar telefonen så inser jag ju att det är väckarklockan som väckt mig.
Barnen låg faktiskt bredvid mig båda två, ömt omslingrade. Mysigt!
När jag en kvart senare hör att sonen vaknar så går jag in för att hämta honom. Då ligger han och trycker bort en kudde som han tagit från mig...mot sin syster.
Hmm, det så nästan ut som om han tröttnat på sin syster där ett tag.
Nä, nu är det frukost och fix som gäller och så ska jag smyga in barnen på dagis en kvart tidigare så jag hinner i tid till intervjun.
Detta är mitt liv: 2 små, en bonus, en make, både nära och "ytliga" vänner och försök till att få tid för mina intressen. Man hinner tänka mycket som småbarnsförälder även om det känns som om man inte hinner med mycket.
Känner igen den kännslan när man ställt mobilen som väckarklocka..Blir likaless varje gång när denringer på morgonen då jag tror det är någon som ringer. Och även kastar mig på den för att stänga av så inte lillan väcks. =)
SvaraRadera